Hatar mig själv.

[Yellow Cucehy]

Jag förstår inte mig själv. Det är väl typ hur jag bäst summerar hur jag känner. Jag har få vänner (de få jag har träffar jag sällan), jag känner knappast mina medarbetare på jobbet och jag börjar tröttna rejält på min familj (de ända som jag har en närmre relation till). Jag bor tillsammans med min familj, men jag har funderingar på att flytta. Jag är dock orolig över om jag skulle kunna klara av att bo själv. Speciellt om jag mår så här dåligt. Mitt social liv har blivit helt kaputt… så vem ska jag kunna vända mig till? Och jag klarar inte av att hitta något socialt sammanhang där jag känner att jag kan må bra. Ibland kan jag vara extremt pratglad och intresserad av att vara bland andra människor. Men i slutändan blir det ändå alltid samma sak. Jag blir konstant utmattad och stressad av princip vart enda människa. Det kan kännas lättare om jag känner personen sen tidigare. Men det går ändå inte över. De känslor som beskriver det bäst är någon konstig blandning av stress, hat, apati, ovilja, hopplöshet, trötthet och självförakt. Jag är rädd att jag ska göra något fullkomligt galet. Tidigare har detta mående fått mig att titta på snuff (mycket av vilket jag tror var fejk, men jag är fan inte säker) och extrem porr. Det har också fått mig att nästan dränka en unge, i min barndom, attackera min familj (så att min pappa var tvungen att brotta ned mig) och lett till en hel del självskadligt beteende. Det är som att någon konstig sida av mig vill att jag ska skada både mig och alla andra runt om mig. Jag dränkte en unge nästan. Tänk dig. Du är en antisocial ungjävel som ovilligt placeras (av dina föräldrar) in i någon konstig sommar event grej. ”Kul” i Sommar heter det (jävligt dåligt namn, men whatever). Det är typ scouterna bara att ingen scouting sker. Det är bara ”aktiviteterna” istället. En av dessa aktiviter är ”disco i simhallen”. Så förväntar dig fettiga barnmagar, blöta hamburgare o snacks, överdrivet hög musik och en massa skrik. Du hamnar i en lek med några andra ungjävlar. Leken utgår bara från att man inte ska bli neddragen från en badmadrass, medans några andra ungjävlar försöker dra ned dig. Efter några omgångar av leken så är en av ungjävlarna som försöker dra ned de andra ungjävlarna från madrassen. En av ungarna är irriterande. Denna unge har hela veckan försökt trigga dig. Hur då? Jo, genom att kalla dig haschtomte hela tiden. Eftersom att förolämpningen är så dålig triggas du inte. Förmodligen tror skitungen att den är någon slags giga mobbare som har traumatiserat dig för evigt. Du är inte arg, du är inte ledsen men du är irriterad. Du är irriterad över att du vet att skitungen tror att du bryr dig. Och vad du än gör så är du fast med skitungen i åtminstone en vecka till. Men du ser ett opportunity att visa ungen hur oviktig han är. Eftersom att du är den ska försöka dra ned de andra ungarna från madrassen, och ungjävlen råkar vara ”på madrassen”, drar du ned den lilla skiten under vattnet. Förmodligen p.g.a. att musiken är hög och att vartenda unge skriker på högsta symfoni, så märker ingen att du håller skitungen under vattnet med dina ben. Du släpper ungen. Han är panikslagen (uppenbarligen) och skriker på dig. Ingen hör honom. Ingen brydde sig att kolla på dig när du höll honom under ytan. Han märker det. Och du känner hur rädslan kickar in i honom. Han undviker dig, pratar aldrig med dig igen. Och inga konsekvenser sker från denna händelse. Är jag en psykopat? Varför var jag inte arg? Jag menar, hur kan man försöka dränka någon utan att vara arg på dom. Jag är 100% säker att det bara var irritation jag kände.

Jag är också konstigt nog väldigt apatisk till mycket, vilket kanske är relaterat. Det kan vara både en välsignelse och förbannelse för mig. Jag märker lätt av när folk överdriver i onödan. Jag kan också vara rätt så oberoende av andras problem, men det sker bara ibland. exempelvis, idag på jobbet var alla så… underliga… jag kan inte helt lägga mitt finger på vad det var, men det kändes som att vart enda en på jobbet ville trycka upp en kula i skalen på sig själva (vilket jag antar är vad jag tror kommer hända med hela mänskligheten i slutändan). Jag känner också en stark brist på mening i livet. Inom fall då exempelvis något tragiskt har hänt kan jag känna att det finns någon viss humor i det. Jag kanske skämtar om någons död, eller beter mig ironiskt om någon världskris. Det blir också lätt irriterad på folk som är optimister och ledset avundsjuk på folk som kanske inte är optimister men ändå kan vara optimistiska inom vissa sammanhang.

Jag klarar inte av att ha något fokus i mitt liv, och funderar överdrivet mycket om självmord. Jag har fan ingen kontroll över mitt mående och klarar inte av att stå ut. Vad ska jag göra för något? Problemet ligger ju helt på mig själv, men jag har inte lyckats gå undan denna depression sedan förskolan. Jag erkänner att jag kanske inte alltid gör det tydligt att jag mår dåligt. Men jag tror att om jag gör det så blir det någon annans problem. Och det känns konstigt att begära att folk ska anpassa sig till mig eftersom att jag själv inte klarar av att göra det. Så istället bara ”är jag”. Inget mer… jag är typ… inte där (om det låter förståeligt)… det är som att jag drar upp någon konstig fasad istället. En jävligt dålig fasad, eftersom att jag sällan klarar av att dölja mitt illamående. Så istället väljer jag att inte prata med andra (även fast jag vet från erfarenhet att det kan hjälpa mig).

Och det är synd för stressfaktorn i det här fallet, har påverkat mer än bara mitt social liv. Jag kommer liksom inte fram i livet. Jag hänger knappt med i hur jag ska arbeta på jobbet. Jag är för stresspåverkad för att kunna ta ett körkort. Jag har en omtenta på en kurs (sedan vintras), som jag inte pallat skriva. Min sömncykel är också helt förstörd. Antingen sover jag för dåligt (alla dessa tankar håller mig vaken) och blir trött av det, eller så sover jag för bra och blir trött av det också. Ingenting har ändrats…